Om du hör någon ropa så är det jag. Jag och den lilla flickan inom mig. Hand i hand står vi här, och vi ropar. På dig. Hon i fina flätor. Jag i stora skor. Vi har inte gett upp. Fåglarna lyfter från träden när de hör oss. Oroliga. Skrämda. Eller så kanske de bara dansar till våra röster. Åren har gjort mig hes, men ännu kan du höra mig. Jag är Puck. Jag är sexton år. Och jag är livrädd.
Puck bor med sin mamma hemma, hon avskyr sitt riktiga namn Petra så hon föredrar att bli kallad för Puck. Hennes pappa verkar inte bry sig om henne längre, han bara sticker hemifrån och lämnar dom men kommer tillbaks några veckor senare och låtsas som om att ingenting har hänt. Han är delvis alkoholist, Pucks föräldrar bråkar jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar